Till Moas 100-årsjubileum 1990 tog
Riksutställningar, ABF och Sällskapet Moas vänner fram en
utställning som turnerade i landet. Utställningen låg nedpackad
under många år och riskerade att gå förlorad i samband med ABF
Norrköpings konkurs. Förra året återfanns utställningen i ett
lagerutrymme och kunde återbördas till Nynäshamn där den en gång
invigdes, nämligen i Konsthallen i Folkets Hus. Medlemmar
i Vänföreningen Litteraturhus Nynäshamn renoverade utställningen
och visade den i Folket Hus i Nynäshamn under hela mars månad.
Stefan Westlund
fräschade upp hela utställningen med ny färg och fotografen
Gösta Rising renoverade alla text- och bildskyltar så att de
blev som nya. Den första söndagen i mars var utställningen på
plats i Folkets Hus i Nynäshamn och vi kunde hålla invigning.
Under invigningen var höjdpunkten kanske Anders Löfgrens
livfulla skildring av hur det s k Moaspelet jobbades fram i
slutet av 1980-talet med ett gäng lokala amatörskådisar.
Moaspelet spelades tre somrar i rad med sista föreställning just
jubileumsåret 1990. Man höll till utanför det något avlägsna
Lövhagen vilket inte alltid var det lättaste och man fick
problem med el, läktare och vattenförsörjning, dessutom var det
uppenbarligen ingen enkel sak att få bångstyriga amatörskådisar
att göra det de skulle.
Utställningen i Folkets Hus
Filmen om Moa av Anders Wahlgren presenterades på ett fint sätt av regissör Anders Wahlgren och Gunnar Edander som gjorde filmmusiken.
|
|
Edander sjöng
och spelade sin rörande vackra tonsättning av Moas dikt
”Vaggvisa” från 1937. Wahlgren höll ett föredrag späckat av
minnen från filminspelningen och från all forskning om Moas
liv och författarskap. Avslutningsvis berättade han att han
var på väg till en filmfestival i Kanada där ett tiotal av
hans filmer skulle visas. Den film som skulle inleda
retrospektivet var ingen mindre än just filmen om Moa –
inför en internationell publik på flera hundra personer! |
|
Den som kan mest om Moa Martinsons författarskap är nog ändå litteraturprofessorn Ebba Witt-Brattström som skrev sin doktorsavhandling i ämnet på 80-talet. Witt-Brattström kom till Folkets Hus i sällskap med litteraturvetare och redaktören Moa Holmqvist (ja, hon blev faktiskt döpt efter författaren) för att prata om Moa som bokslukare. Holmqvist arbetar med att katalogisera boksamlingen som finns orörd på Moas torp och hon kan konstatera att Moa var en aktiv loch ämnesmässigt bred läsare som gjorde hundöron och ofta kommenterade i marginalerna. Ebba Witt-Brattström läste högt ur Mor gifter sig och visade oss hur ofta författaren beskriver situationer där böcker, tidningar och andra texter haft en framskjuten roll. Moa Martinson läste och tänkte, tog ställning och utvecklade ett analytiskt och kritiskt förhållningssätt utifrån de texter som fanns till hands. Bibeln läste hon till exempel från pärm till pärm. |
|
I slutet av samtalet mellan de båda feministerna på podiet,
tog samtalet en lite ny väg och kom att handla om specifikt
kvinnliga erfarenheter i litteraturen och om huruvida det
överhuvudtaget är viktigt att tala om kvinnligt eller manligt. Moa
Holmqvist propagerade för att könet är av
underordnad betydelse och att specifikt kvinnliga erfarenheter inte
har något värde i sig, medan Witt-Brattström menar att det är precis
den här förklaringsmodellen som är patriarkatets lyckade mord
på det kvinnliga. För att uttrycka det enkelt, Ebba menar att det
kvinnliga finns, det är något att vara stolt över och det är något
som är unikt i förhållande till det manliga. Vi ska inte nöja oss
med att "kvinnan" beskrivs i förlöjligande termer, som ett offer, som
kuvad och ständigt kränkt. Fram för beskrivningar av verklig kvinnlig
erfarenhet, positiva förebilder som gör oss stolta och ger oss
kurage att inte göra om oss! Det är därför Moa behövs, utropade
Witt-Brattström med sedvanlig glöd. Publiken började plötsligt
engagera sig i diskussionen och temperaturen i rummet steg tydligt.
Nästa år måste vi
absolut arrangera en litterärt inriktad feministisk
diskussion på Internationella kvinnodagen –
intresset finns helt klart!
 Petra Harkort Berge, Anneli Jordahl, Birgitta Holm |
|
1942 bjöds Moa att hålla ett radioprogram i Sveriges Radio. Hon skulle spela sina favoritskivor och säga några ord. Det slutade i vild debatt där Moses Pergament, en samtida kompositör och musikkritiker, var en av dem som högljuddast kritiserade Moas simpla smak. Det var Kalle Jularbo och Alice Babs och till på toppen av allt, avslutade hon med att spela Internationalen! Det blev ett riktigt rabalder. Sveriges Radio bjöd slutligen in både Moa och Moses till studion där de diskuterade frågan om musik och klass. Anneli Jordahl och Birgitta Holm gästade Folkets Hus och efter att de båda hade inlett med egna ingångar till ämnet lyssnade vi på den intressanta radioinspelningen mellan Moa och Moses (9 minuter). De enades om att man behöver en viss bildning för att kunna njuta av den mer anspråksfulla musiken och Moas ståndpunkt var att det arbetande folket inte har ork eller tid att fördjupa sig på det sätt som krävs. Moa är slagfärdig och välformulerad, men också eftertänksam. Efteråt förde Petra Harkort-Berge ett samtal med Jordahl och Holm och även aktuella exempel togs upp. Hur kommer det sig att jazzen gjorde en klassresa från att vara ”negerslavarnas” musik till att idag snarare tillhöra kultureliten – och när blev det rumsrent att erkänna att man gillar Dolly Parton? Inga färdiga svar kunde ges, men det kunde konstateras att musiksmak är ett sätt att markera vem man vill vara och vem man inte vill vara. På det sättet var Moa konsekvent: Hon tillhörde det enkla folket och valde den enkla musiken, hon ansåg att Kalle Jularbo var en stor konstnär och sa det till hela svenska folket utan att darra på rösten. Tjugo år senare, 1962, ombads Moa välja skivor i radio igen. Den gången spelade hon bland annat arian ur Aida med Jussi Björling och det var Jussi som fick avsluta den sista träffen under vår Moa-månad på Folkets Hus. Vi får väl se när vi får anledning att göra samma uppställning kring våra övriga husförfattare. Idéer finns redan. Petra Harkort Berge |