Den 2 november 1890 föddes Helga Svartz i Motala. Hennes mor, Kristina Svartz, var en 19-årig ogift piga. Helga, (först senare i livet skulle börja använda namnet Moa) tillbringade en stor del av sin barndom i Norrköpings fattiga förstäder och på gårdar runt stan. När hon var sex år gifte sig Kristina med Alfred Karlsson, en arbetare med häftigt humör och stor törst. Dessa egenskaper gjorde att han hade mycket svårt att behålla ett arbete och den lilla familjen var tvungen att flytta ofta. Eftersom de i regel bara stannade ett par månader - eller veckor - på samma ställe, blev Helgas skolgång ytterst oregelbunden, men när hon efter sex år gick ut skolan var det ändå med utmärkta betyg.

Helgas barndomsupplevelser av fattigdom och nöd skulle spela stor roll för hennes liv och författarskap. Den andra viktiga faktorn i Helgas barndom var modern. Kristina älskade sin dotter och var mycket mån om henne. Men varje gång Kristina gick med barn blev deras tillvaro ytterst osäker. Slit och halvsvält tog hårt på Kristina och de barn hon bar, tre små döttrar dog efter ett par dagar eller timmar.

År och barn 

I ungdomsåren skrev Helga gärna dikter. Böcker hade en stor betydelse för henne, men de var en bristvara.

Helga fick möjlighet att utbilda sig till kallskänka och under ett par år arbetade hon i restaurangkök runt om i Mellansverige. Men i 20-årsåldern kom hon att upprepa sin mors öde. Hon blev förtjust i en tio år äldre arbetare av samma snitt som styvfadern, stilig men med hetsigt temperament och stort spritbegär. Snart satt hon som mor på hans torp Johannesdal, i Sorunda i Sörmland. Hon fick fem söner på lika många år.

I ensamheten på torpet försökte Helga fylla de luckor som den sporadiska skolgången hade lämnat. Hon var intresserad av politik och läste tidningar så ofta hon kom åt.

Under första världskriget drabbades familjen hårt av arbetslösheten och bristen på mat. Det mesta av kraft och fantasi gick åt till att försöka hålla svälten borta. Hon började gå på politiska möten men den största betydelsen för framtiden fick det brev som Helga skickade till tidningen Arbetaren i oktober 1922. Tidningen hade inrättat en sida om kvinnofrågor. På några gamla papperslappar skrev hon ner sina synpunkter på arbetarkvinnornas svåra lott. Brevet publicerades och det uppmuntrade Helga och snart bidrog hon med artiklar och debattinlägg så gott som varje vecka. Hon signerade sina texter med namnet Moa.

Kvinnosidan behandlade i första hand frågor som rörde hem och barn. Men Moa tog gärna ut svängarna i både filosofi, religion och historia. Man kan inte annat än förundras över den kraft som den oskolade, isolerade och socialt förtryckta arbetarhustrun visade sin vilja att föra fram sina åsikter och bli hörd och läst.

Tragedin
Våren 1925 inträffade den stora tragedin i Moas liv, hennes två yngsta söner drunknade i sjön nedanför torpet. Moa höll på att bli vansinnig av sorg, den näst yngste hade en särskild plats i hennes hjärta, hon hade fött honom till världen helt ensam utan hjälp.

För att kunna leva vidare med sorgen fortsatte Moa att skriva. Efter de yngsta sönernas död reste hon också allt oftare till Stockholm och deltog i ungsocialisternas möten. Hon började bli ett namn. Hon skrev i flera tidningar, bl a göteborgstidningen Arbetare-Kuriren. På hösten 1927 besökte hon Arbetare-Kurirens redaktion och där träffade hon för första gången den unge luffarpoeten Harry Martinson. Han hade mönstrat av som sjöman något år tidigare och försökte nu försörja sig genom att sälja dikter till arbetartidningar.

Harry
Hemma hade Moa under den här tiden svåra problem. I januari 1928 begick hennes man självmord. Den psykiska påfrestningen blev stor för Moa. En god vän skickade henne till en kvinnofolkhögskola, Fogelstad. Men luffarpoeten från Göteborg hade hört talas om att Moa blivit änka. Han tog kontakt med henne och hon lät honom komma och bo på torpet under sommaren för att han skulle kunna skriva en diktsamling. Tillsammans började Moa och Harry utforska språkets och litteraturens möjligheter. De gav sina erfarenheter form och uttryck. De läste och diskuterade, skrev och kritiserade. Hösten 1929 gifte de sig.

Moa skrev nu inte lika ofta politiskt polemiska artiklar utan koncentrerade sig på att skriva en roman, den växte fram medan Moa skötte både torpet och Harry, som snart visade sig ha tbc.

Kvinnor och äppelträd
Kvinnor och äppelträd kom ut 1933. Det var en proletärroman om kvinnor. Under 30-talet skrev Moa sina mest kända romaner. 1936 kom första delen av hennes självbiografi Mor gifter sig följd av Kyrkbröllop och Kungens rosor. Hon skrev också Rågvakt och Drottning Grågyllen och gav ut diktsamlingen Motsols.
Moa och Harry levde tillsammans under hela 30-talet. Moa gav Harry lugn och trygghet och kärlek som han behövde för att få ro att utvecklas till författare. I gengäld älskade han henne med en ömhet och fantasi som hon aldrig tidigare upplevt. I spänningen mellan deras starka temperament och svåra livsöden skrevs stor litteratur.

Slitningar
Men Moas kärlek blev ibland för krävande för Harry och redan som barn hade han lärt sig ett sätt att slippa undan problem och konflikter - han rymde. Flera gånger lämnade han Moa i ångest och oro men återvände och de försökte på nytt. Men Moas misstänksamhet och svartsjuka var väckta, de första årens tillit var bruten. Sommaren 1939 försvann Harry för gott, Sveriges litterärt mest givande författaräktenskap upplöstes.

När Harry var borta gav sig Moa i kast med ett projekt som hon länge burit på. Det var den breda skildringen av Östergötlands landsbygd under 150 år. Det blev romanerna Brandliljor, Vägen under stjärnorna och Livets fest. I detta epos berättar Moa om landsbygdens omvandling och om inflyttningen till städerna.

Folkkär
På 40-talet kom Moas böcker ut i billiga band. Samtidigt som böckerna spreds över landet började hon själv åka ut på föreläsningsturnéer. Hon pratade i radio och uttalade sig gärna i tidningarna i olika ämnen. Hon blev kvinnornas Moa och otroligt populär för sin frispråkighet och sina klara ställningstaganden.
Hennes sista stora satsning var de fyra böckerna om Betty. Den första delen, Den osynlige älskaren kom 1943 och den sista delen, Hemligheten, blev Moas sista bok 1959. Betty-serien bygger på Moas första år som mor och maka på Johannesdal. Betty försöker fly undan den svåra verkligheten genom att skapa sig en fantasivärld, men för att kunna utvecklas måste hon lära sig att leva i verkligheten.

Under 50-talet var Moa fortfarande folkkär bland sin egen klass kvinnor. Men hos litteraturhistorikerna var hon hopplöst passé med sina kvinnoskildringar och sin politiska övertygelse. Inte förrän på 1980-talet började hon uppskattas igen och bli föremål för en akademisk avhandling, en film och flera utgåvor av hennes böcker.

Moa Martinson dog 1964 men hon är än i dag en av våra mest lästa författare. Och hon har något att ge alla.

Bibliografi
Böckerna om Sally och Ellen
Kvinnor och äppelträd 1933
Sallys söner 1934
Boken om "Oxfösaren"
Rågvakt 1935
Böckerna om Mia och hennes mor Hedvig
Mor gifter sig 1936
Kyrkbröllop 1938
Kungens rosor 1939
Jag möter en diktare 1950
De historiska Östgöta-romanerna
Drottning Grågyllen 1937
Kvinnorna på Kummelsjö 1955
Vägen under stjärnorna 1940
Brandliljor 1941
Livets fest 1951
Böckerna om Betty på Tallbo
Den osynlige älskaren 1943
Du är den enda 1952
Klockorna vid Sidenvägen 1957
Hemligheten 1959
Diktsamling
Motsols 1937
Noveller, småstycken, debattinlägg
Armén vid horisonten 1942
Bakom svenskvallen 1944
Kärlek mellan krigen 1947